Drömmen om en trädgård började hos farmor och farfar. Min kära viljestarka farmor skapade sig en trädgård av hemlängtan till Viborg och Sydkarelens milda somrar. En mycket vacker plats med minutiöst krattade grusgångar och till synes oändliga rader av vinbärsbuskar och äppelträd. "Visst liknar det Mon Repos?" Som femåring hade jag ingen kännedom om förkrigstidens Viborg eller att den största och vackraste av stadsparkerna, en engelsk park, hette Mon Repos.
Hos mormor och morfar på landet, i den feta bonnmyllan, växte stormhatt och riddarsporre, tigerlilja och borstnejlika i vild och skön oordning. Alla de växter jag lekte bland som barn har jag flyttat med mig till balkong, kolonilott, uteplats och nu till min leråker i wild, wild Västmanland. Så här börjar allt på nytt, i en trädgård som ännu inte finns och ett timmerhus i fyra nyanser av brunt.
Jag älskar trädgårdsarbete, förmodligen för att ingen har någonsin tvingat mig till det när jag var liten. Det var klokt det. På sin höjd fick jag plocka en bukett till kaffebordet eller hämta en knippe persilja till farmor i köket. Jag rände runt och lekte med grannpojkarna under ändlösa sommardagar och gjorde "ingenting". Tyvärr fick jag palla äpplen från vår egen trädgård, men vi hade de bästa sorterna och jag visste ju när farfar tog sin tupplur på eftermiddagen. Jag matade igelkottarna och jagade grannens katt för att den skulle sova i min dockvagn. Senare när jag lärde mig läsa bodde jag i hammocken och levde på blåbärskaka och röd vinbärssaft. Jag älskade Den hemliga trädgården, Lille prinsen och HC Andersens Snödrottningen, sagor och berättelser med trädgårdstema.
När jag blev tonåring och trädgården blev för trång för mig bar jag med mig längtan efter en egen lustgård och arrangerade en sådan allt efter förutsättningarna dit jag kom.
Med handen för pannan
Så var det det där med praktikaliteter. För att uttrycka sig nätt; tomten var en smula eftersatt. Fyra nyanser av brunt hade stått stilla på sin plats medan tiden passerade förbi. När man kliver in genom dörren väntar man fortfarande på att radion ska ge sjöväderrapporten och sommar, sommar, sommar ska strömma ut över klirret av kaffekoppar och skedar och doften av nybakt till elvakaffet.
Kommunalt vatten och avlopp drogs in och den öppna spisen besiktigades.
En avfuktare inskaffades för att komma till rätta med, ehem, sommarstugedoften.
Så sakteliga ersattes snus- och tobaksbruna textilier med naturvita och och oblekta linnetoner. Ingenting radikalt, 70-talsatmosfären finns kvar men i en behagligare inte fullt så murrig variant. Fina hemvävda draperier och broderade kuddar kom till ny användning. Och under över alla under! I boden bland gamla färgburkar och rostiga redskap fanns en gammal stringhylla. Den hänger nu i köket och är fylld med favoritböcker, pyssel och sysaker. Ett par randiga gardiner blev en snygg långkjol i min garderob.
Men trädgården - förlåt, leråkern! Gräsmattan hade förvandlats till sumpig tuvmark, inga gångar gick över ojämnheter och sorkhål. Smågranar och skott marscherade över gårdsplanen i rikting mot stugan. Inte en tillstymmelse till rabatter. Invid altanen hittde jag iallfall en plantering, några förvildade skott av lungört och astillbe,
lysmachia och vildvuxen höstaster. En kaprifol och senare en till som vaknade till liv i försommarvärmen. Vi utnyttjade och utvidgade rabatten och lade till en utväxt i L-form rakt ut mot en stubbe som fick flytta på sig. Här slängde vi på senhösten ner alla plantor som i all hast ryckts upp från kolonistugan. Rosor, akleja, funkia och rudbeckia i salig blandning med var sin skopa hästskit och en stilla bön; överlev, överlev, överlev. En liknande "högbädd" byggdes på baksidan av huset till kryddorna och finrabarbern som tog sig riktigt bra i höstsolen. Hett tips - byggtimmer och råstyrka. En bra kombination som ger gott resultat.
Tuvmarken behandlades omilt, skars först ner med kantskärare och lie. De mest uppstudsiga tuvorna grävdes upp och efter någon månad kunde man faktiskt gå över "gräset" med den bedagade men pålitliga gamla Stigan som rullades ut från boden. Men någon gräsmatta är det fortfarande inte tal om. Eftesom gårdsplanen består av gammal sjöbotten vågar jag inte hoppas på alltför mycket till kommande vår utan har planer på utdikning. Nej, inte jag, maken - men motvilligt, mycket mycket motvilligt. Det är tungrott att gräva i lera.
Vi, läs maken, grävde fram ett gammat trädgårdsland på östra gaveln av huset med djup, fuktig fin mylla. Tack vare leran runtomrkring fungerar den som en djupsäng och kommer efter rensning och ett tillskott av några skopor, nåja, lass kanske,
hederlig hästskit producera vår nypotatis och läckra rädisor. För tillfället övervintrar vi växter för utplantering där.
Sitter med ritblock i knäet och skissar på nya projekt till våren. Får misstänksamma blickar över kaffekoppen. Med handen för pannan, damsel in distress.
